Här kommer det tredje avsnittet i den numera ganska tjatiga serien ”Så ser det ut.” Är det något ni undrar kan ni fråga mig, det var jag som tog bilden. Alldeles själv.
Ringrost.
Det här är naturligtvis helt festligt. Likt en kameleont antar bänkkonstruktionen bakgrundens färg och struktur. Snart syns den inte alls och när en invigd person tar plats kommer det att de ut som om vederbörande sitter i luften. Spooky!
Jaha, gott folk, då var det dags för andra avsnittet i den populära serien ”Så ser det ut”. Smaklig spis.
Elementens raseri. Eller snarare ekvivalentens harmoni. Eller bara vatten och sten. Eller tvärt om. Hårt och mjukt på samma gång. Eller – just det – tvärtom. Eller ett rim. Stenen är hård, vattnet är fjord.
Här kommer första bilden i den trivsamma serien ”Så ser det ut.” Nä, hörni, nu ska jag strax gå och vispa ihop en omelett. Det får bära eller brista.
Gigantiska kastruller – eller kastrullar. Med fisklinor tjocka som älglår.
Lite målarfärg hade gjort susen här tänkte pappan och satte sonen i arbete.
Nä, nu blev det tjatigt med det haikuharvandet. Nu kör vi på som vanligt. Jag var på en konsert härom dagen. Artisten var sjuttio år och spelade gitarr. Han satt på huk och fipplade med något. Sedan reste han sig, med en tung gitarr om halsen. Bara så där. Inget att hålla i, inget att stödja sig på! Det var minst tio år sedan jag kunde det.
. Dagens ljus är svart Tornet sugs upp i dimman Snart är det nog vår . .
Säg bara Harry boy! (Jag vet, det är urtrist när folk skickar in en massa bilder på sina barnbarn. Harry är undantaget som bekräftar regeln.) Han är inte ett dugg lik sin morfar, vilket sannolikt underlättar hans fortsatta färd genom livet.
Göteborgsoperan. Själva skriver de GöteborgsOperan vilket naturligtvis är språkligt tossigt. Men showen äger.
Frågor på detta? Själv tar jag inget ansvar, det är inte jag som är fastighetsägaren, änskönt kameradito. Nikon D5600 om nån undrar. . Jaha, där ser man, det gick att få ihop några rader ändå, även när man är tom i bollen. Jag känner nu att jag skulle kunna få ihop några till i intighetens sköna… va? . Hoppla, det ropas från köket att jag ska skala potatis nu. Ber om ursäkt. Ni får reda ut detta själva. Ajö. .
Möjligen kan man se nån sorts symbolik här. Den lilla försvarslösa människan mot de stora, elaka makterna. . Det var alltså jag som var utsatt – för det monstruösa möbelvaruhusets olycksbringande katakomber. Nej, flickan reder sig nog. Hon har väl mamma eller pappa med sig. Det kan nu inte jag, men jag hade varit mycket hjälpt av att ha mina knivskarpa barn vid min sida i såna här kraftmätningar. . Jag vet inte vem som vann. Jag kom ut levande men de tog mina pengar. .
Bohuslän. Levererar. Alltid.
Just det, ”Iskalla killen”, kommer ni ihåg? Vem sjöng? Och framför allt, vad var han full av?
Ja, den här bilden är vad man brukar kalla symbolisk. Längst bak står hästen. Den är suddig, vilket ska tolkas som att den kort sagt är illa ute. Längst fram bildar nån form av redskap ett galler. Hästen är alltså inlåst på vatten och bröd. Det är verkligen inte trevligt. Sådär ja, klart som korvspad?
Här kan man fundera på om det var bättre förr. Man kan tänka att det var dåligare att balansera hus på vingliga stenhögar. Vi gör på ett bättre sätt idag. Men man kan också tänka sig att det skulle bli dåligare nu än då om man försökte. . Jag har varit i det där huset många gånger sedan strax efter 1960. En massa andra släktingar också. De flesta lever än, i högönsklig välmåga. Och huset står där det alltid har stått. I liknande väldito. .
När man ser den här ohemult ogästvänliga skylten tänker man på Peps ”Ronny du e rå”: ”En vacker dag när du hör en röst säg kom, vart tar du då vägen? Jo, du flyr mot räddningens klippa men finner den aldrig…”
Här har vi alltså brevlådan. Väldigt trevlig brevlåda. Jag tror bestämt att den fanns här redan på mormors tid. Enda bekymret är att det inte kommer några brev. Sedan vi satte dit skylten får vi ingen reklam heller. Man kan förstås alltid få e-brev men de har inte något direkt samband med p-breven.
Jag var ute och gick i slasket. Jag kom till hästhagen. Jag ställde mig att glo på hästen. Hästen kom emot mig. Jag trodde vi skulle språkas vid. Det skulle vi inte. Hästen skulle dricka vatten ur den svarta bunken. Idag var det bara is och snö. I sagda bunke. Hästen körde några varv med trynet i bunken i alla fall. Jag tog kort. Jag gick hem och satte på kaffe. Frågor på detta?
Bohuslän levererar alltid. Minus 3 i luften minus 0,2 i vattnet.
Om det nu är så att bilderna ska vara pinfärska avslöjar den här genast sig själv eftersom det ösregnar här och nu idag. Man skulle förstås ha kunnat bygga upp nåt slags kraftigt regnskydd och därtill fläska på med några starka fotolampor för att få den där skuggan på väggen. Men tyvärr, jag arbetar endast med naturmaterial. Såsom solen.
Hm, man vet ju inte riktigt var det börjar och slutar eller vad som är rätt eller fel eller upp eller ner eller fram eller bak eller står det alldeles still?
Visst är det fint? Vi är så naturliga. Vi går hit och dit, precis som många djur. Dock: Härom dagen färdades jag med en sån där rullande elstötting eller vad det kallas. Där vill jag nog påstå att vi är överlägsna djuren. Vi står stilla när vi går. Det klarar varken myran, mopsen eller mammuten.
Här är det nog fritt fram för tolkningar. Eller så bläddrar ni bara förbi. För övrigt är vi i en stad med en massa underjordiska tåg. Där tjafsar de om ”plattform” hela tiden. Vad var det för fel på ”perrong”? Nej, det är ett oskick att plocka in ord från andra språk sådär utan att fråga. Det gjorde man inte på min tid.
Huset står tomt och tyst i skogsbrynet. Jag är lite osäker på de exakta ägarförhållandena sedan Else gick bort men det bör vara Christers barn som har tagit över. Hursomhelst är jag bland vänner och vågar mig in för att fotografera. Lyktan lyser upp entrén när det är mörkt men då skulle jag ändå inte våga mig in eftersom jag är lite rädd för främmande spöken.
Jaha, vad är nu det här? tänker ni nog nu. En högst relevant fråga. Den som vet, vet.
Usch, vem är det som inte har städat här? Nåja, det är väl ganska många. Benny Mårtensson, John Bouvin, Åsa Bodén och några till. Men kanske kommer det an på ägaren? Jag kommer osökt att tänka på Långben med käften full av popcorn: ”Öhö, det är ju jag som kör, hö hö hö.” (Det är alltså Långben som käkar popcorn, inte jag.) –––––––
Jaha, lite förstärkning i sommarfloran. Överst teveronika, därunder penningört och längst ner dubbelbergenia. Staketet är antagligen nån form av spaljé. .
En kväll på landet. Dator och stearinljus tillsammans i mörkret. Historiens klockslag flaxar kring öronen. Historiens vingslag svävar i rummet. Historiens duvslag svävar högre och högre och kommer för nära solen och vingarna, som är av vax, smälter. Eller var de av stearin? Och historiens dråpslag säger ”Jag har redan länge gått vid din sida”. Historiens sjöslag serverar pålstek och skotstek. Historiens pukslag dånar i atmosfären. Historiens durkslag utkämpas på botten av båten. Historiens landslag vinner brons i VM. Historiens tv-inslag visar Ebba Busch om och om igen, som ett trollslag är allt över. God natt. .
Den riktiga trappan blåser bort och blåser bort. Då tar Martin båten och puttrar inåt fjorden. Ofta ligger den och guppar i nån vik, mer eller mindre som kaffeved. Jag förstår om han har tröttnat på att snickra ny och snickra ny. Vi får ta aluminiumstegen så länge. Inte särskilt elegant och inte särskilt stadig men det går. .
Morfar sa att den här bulten kom från regalskeppet Vasa. Ja, den är ju rostig och så, men… kanske snarare från vår egen brygga trots allt.
Alltså, den lilla båten närmast, den finns alltid här vid vår anspråkslösa lilla badplats. Men så plötsligt en dag – faktiskt just i dag – mörknar det, solen och himlen skyms av en vägg stor som Jupiter och det hela är så himla konstigt. Luften tar slut och fisken flämtar och blommorna baxnar och jag har ingen ficklampa. . När jag var barn var det räktrålare som gled förbi där ute, nu är det en rymdstation som heter M/S Artania. Skeppet är fyra kilometer långt, två kilometer brett, tusen meter högt och besättningen är på 3,4 miljoner människor, passagerarna likaså. Skeppet får naturligtvis inte plats i fjorden liksom humlan inte kan flyga. .
Ni som kan ert alfabete förstår vad som händer: här börjar det. Eller kan det stå för arkipelag? Eller abborrar hitåt? Eller akutmottagning?
Det verkar helt ofrånkomligt det här: om man semestrar vid kusten medföljer hav och fartyg antingen man bett om det eller inte. Det är bara att gilla läget. Vilket man sannolikt gör om man nu återkommit varje sommar sedan 60 år tillbaka.
Det finns ett känt talesätt här på Västkusten: Var ska båten vara om inte i havet? Det är därför denna bild är så oerhört laddad.
Märklig sak. Vattnet kommer alltså från hela världen. Borstahusen, Bretagne, Barbados. Sedan rullar alltihop in mot kanten av en stenbrygga i Bohuslän och rullar sedan tillbaka hem igen.
En man steg av tåget. Heter en gammal film. Ingen film heter något om en man som gick genom tunneln under spåren på en liten station på landet. För övrigt hade han illorange tågoverall och var alltså bara på jobbet. Högst odramatiskt.
Svart på vitt på svart på vitt – men ganska rejält manipulerat. På bild 2 ser ni de oönskade existenser som jag tog bort. Plus att jag skärpte till grabbarna i AI-programmet Topaz. Hej, vad det går!
Inte nog med att de gör det frivilligt, de betalar pengar för det också. Det kostar 450 kr. Det är för sjutton som 35 liter billig filmjölk!
Visst är det tjatigt när folk lägger ut en massa bilder på sina barnbarn? Här kommer det rungande undantaget: Harry Lindroos, fem månader. Kampen om anletsdragen har börjat. Åh, han har mammas ögon, och pappas mun, och mosters näsrot och fasters örsnibbar. Hade grabben sett ut så där hade den anatomiska forskningen hållit sig framme. Det enda man kan säga säkert är att Harry har fått morfars kraftfulla biceps. (Lika bra, jag använder dem aldrig.)
Och ett tåg körde på spåret och tretti kor tyckte att det var en skön plats och tretton hann inte ens ångra sig innan de blev o-kor och tåget liksom lämnade rälsen och ställde sig i en udda pose som blev besvärlig eftersom allt folket skulle ut och skenorna blev också lite oskenor och vi i vår tur fick vänta länge på perrongen i finaste solskenet varvid alla blev liksom coola och började göra olika trevliga saker och tågfolket kom med massa vattenflaskor och muggar och det ska jag skriva i utvärderingen för utvärderingar är det viktigaste som finns. Sedan fick vi åka.
Det heter Hammarby sjöstad. Det skvallrar om en närhet till vatten. Vatten kan betyda båtar och båtar kan betyda en gammal hamnkran som har lyft sin sista potatis för längesen. Till yttermera visso ruvar den på en gömd skatt i form av en Geocache, om ni vet vad det är. Vi hittade den inte.
Detta är två master under solen. De hör intimt ihop med en sorts fartyg som kallas toppsegelskonare. Båten i fråga lystrar till namnet ”Kvartsita” och hör hemma på Kyrkekajen i Fiskebäckskil i Bohuslän. Kanske får ni så småningom se ett kort på själva båten också. Annars får ni googla.
Ja, så här har de det. Bra eller dåligt? Vet inte. Måste man alltid ha en åsikt? Är det kanske småskaligt? Eller konvalescent? Monumentalt eller intergalaktiskt? Störtskönt eller knappast lönt? Jag vet! Fråga dem!
Den där balkongen är byggd av riktiga eldsjälar har jag sett på internet. De har fått pris. Konstruktionen leder ända bort till nästa plats, om någon nu anser sig ha ärende dit. Själv gick jag till Björsells och tog en kopp.
Vad ska man mala om man placerar en väderkvarn i en trakt där allt och alla vilar på solid granit? Sannolikt stenmjöl. Och vad bakar man av det? Sannolikt stenkakor. Nej, förlåt, nu snurrade jag till det. Med 78 varv per minut för att vara exakt.
Bussarna går ganska sällan i den lilla staden och dess lilla nejd & trakt. I väntan därför tänkte jag sätta mig i den lilla stadens lilla bibliotek och arbeta. Wherever I lay my dator that’s my kontor, som det heter i visan. . Men ve och förtvivlan, det lilla biblioteket var stängt! Sneddade över gatan till Folkets hus för att kanske få låna en skrubb. Men det lilla folkets reception var obemannad. Hur som helst har detta folk en fin trappa i sitt hus. Utöver sin trivsamma lilla dialekt och den akuta närheten till stora havet. I’ll be back. Ajö. .
Ni vet såna där stenpyramider som folk gör på stranden ibland. Det var nog en sådan byggmästaren hade fått syn på. Men jag vill betona att jag varit inne i denna stuga många gånger, liksom en hoper släktingar. Ännu har den inte ramlat ner.
Jag vet vad som hände här. En av grannarna kom över ett restparti med vit färg. Till sist tröttnade Vägverket och satte upp skylt som varnade för att det kunde bli lite väl enkelriktat.
Svårt vardagsliv för en helt vanlig mås.
VART ÄR VI PÅ VÄG? . Vi kan ju inte börja med ett stop även om det skulle passa bra, vi schappar direkt. Snart kör vi över en osynlig tunnel och gör en rojalistisk u-sväng på vägen och stannar strax till hos friherren Ericson. Bussig kille. . Sedan kan vi tjöra vidare över en och annan bro, rustad för mycket trafik, innan vi når målet: en gullig vattensamling mellan höga berg. Den fanns här även förra året, som skåningen säger. Inte bara i mars.
I badhuset om vintern.
Mer vinter åt folket! Ni vet att knallarna finns i Boråstrakten. Har ni hört en knall nyligen var det nog bara den här stadiga byggnaden som imploderade.
Det verkar som att vintern är i fara. Folk vittnar om blomster i marken och alla möjliga hyss från naturen. Som en besvärjelse ger jag er: snö. Håll till godo.
Här är en av de mystiska grejerna. Jag kom till Medborgarplatsen för länge sedan. Då låg alla hälften av grejerna till vänster. Kanske en bio, några restauranger. På den andra sidan låg de andra grejerna. Nåt torn tror jag, kanske en fontän – tja, stadsgrejer. Enkelt att fatta. . När jag kom dit nästa gång var det samma grejer fast helt tvärt om. De hade vänt på hela Medborgarplatsen utan att nån märkte det! Det stod inget i tidningarna, ingen pratade om det. Och nu är hela rasket upp och ned. Det är nog därför det där bygget vid Slussen tar sån tid. De håller på med såna här hyss i stället. Antagligen mycket roligare än att bygga. Nåja, jag sticker hem nu. .
Jag gick upp tidigt. ”Så här dags är väl inte ens en katt ute”, tänkte jag. Fel, fel, fel. Vi blev bästisar, katten och jag.
Fjorden. Numera tycker Instagram att man ska skicka med ett stycke musik när man framhåller en bild. Hm. Tveksamt. Är det inte att desavouera sin egen bild, att säga att den inte kan stå på egna ben? Less is more säger jag. . Akta så jag inte skickar med en dikt av Kristina Lugn, en akvarell av Lars Lerin, en filmsnutt ur Ingmar Bergmans tv-uppsättning av Trollflöjten. Och varför inte doften av glaserat ankbröst med tryffelsvamp och korslagda ärtor? . Bara för att göra tvärt emot vad jag själv säger ska ni här, för första och sista gången, få ett stycke musik (om jag fattar hur man gör). Spelar gör fenomenalaste Scott Henderson. Kolla in honom.
Hur då ”för mörkt för att bada”? Ljuset har vi alla inom oss, sägs det ju. Det märkte jag inte när jag kastade mig handlöst i, bland musslor, makrillar och maneter.
Hus på olika håll. Inget konstigt alls. På tal om hus har vi bestämt oss för att skippa lampor nu när elen är så dyr. Vi har bott här så länge att vi hittar ändå. Dessutom kan det bli trevliga, oväntade möten lite varstans.
Om man anstränger sig lite – eller kanske ganska mycket – kan man se huvudet på tyrannernas konung, Tyrannosaurus rex, där bland stenarna.
Akta! Inte över bron mitt i natten! På andra sidan finns bara oknytt och knott och gnetter och sannolikt en gnutta knuttar. Jag vet inte vilket som är värst.
Jag vet inte vad det är för hus. Eller varför. Det bara står där, i allt det blå och gör så vitt jag förstår inte en fluga förnär.
Sommaridyllen, något senare. Här passar en tröttsam klyscha: Sista föreställningen är slut och alla har gått hem, både publik, ensemble och godisförsäljare. Men kulisserna står kvar, det är ju ny föreställning nästa sommar. Jag träffade dock en väldigt trivsam svart katt, så alldeles dött var det inte.
Många bäckar små… nej, många pölar små… nej, det är ju bara en pöl här och ingen bäck. Jag vet inte riktigt hur man ska resonera då. Förslag: man håller bara käft. God natt!
Jaha. Här bor grannen. Så mycket närmare havet blir det inte. Vilket innebar att fotografen fick kliva i detsamma för att fotografera, ivrigt beflörtad av brännmaneter.
Här finns det antagligen både hopp och liv. I sommarvärmen. Nu finns det moln. Och blåst. Efter en stund fanns det regn också och då tvingades jag gå på restaurang.
Åh, herre jistanes så tokigt, ber så hemskt mycket om tillgivenhet, jag hade glömt en bild längst in i nedersta lådan på sommarchiffonjén: bryggan. Den är tagen den 28 juli kl 05.55 (bilden alltså, inte bryggan och inte chiffonjén). • • • Ångbåtarna har slutat angöra densamma (bryggan alltså, inte bilden och inte chiffonjén). Fast jag undrar om de nånsin gjort det, det får ni fråga Martin. Han har koll. • • • Jaha, nåt annat ni funderar på? Brännvidd, bländare och sånt? Nä, tänkte väl det. Sorry, måste sticka. Vill gärna hinna diska före Aktuellt. Tjing tjong. .
Det världsomspännande datanätverket www har kommit för att stanna.
Bror och mor, mitt i utsikten högt över havet. Mamma är så glad, för allt hon ser är vackert. Så fick hon komma hem ändå, till fjorden, grusvägen och kaffet i mormors koppar.